I samband med att vi införskaffade en odlingstunnel i början på säsongen började maken fundera kring ett system för självbevattning. En gång ingenjör, alltid ingenjör. Och visst är det smidigt att kunna åka iväg någon dag utan att växterna torkar ut. Han blev inspirerad av en odlare i Alaska som tagit fram en enkel metod, Alaska grow buckets. Enkelt beskrivet skapade han ett system med 14 odlingskrukor seriekopplade till en vattenreservoar via en enkel nivåreglering.
Så här gör man:
Odlingskrukor i form av enkla bygghinkar med ett durkslag på botten. I hinkarna är det borrat ett hål för anslutning av vattenslangen (ungefär 5 cm från botten) plus ett antal hål i ovandelen för att skapa luftning så att det inte uppstår mögel.
I durkslaget läggs en fiberduk eller liknande och ett lager med lecakulor
På med planteringsjord
Tomaterna planteras
En stor plasttunna agerar reservoar
Nivån regleras med hjälp av flottören i den mindre tunnan
Hinkarna sammankopplade och anslutna till vattenreservoaren
En galge med nypor fungerar som uppbindningsanordning för plantorna
Allt på plats, bara att vänta på skörden
Hur blev det då? Jo, självbevattningen funkade utan några som helst problem. Det funkade dock inte lika bra som vanligt med att gödsla genom att täckodla. Normalt brukar det räcka att täcka krukorna med gräsklipp som multnar ner för att ge näring till växterna. I om med att man vattnar underifrån blir det inte lika effektiv transport ner i jorden. Jag fick därför komplettera med lite flytande ekologisk näring som tillsattes i vattentunnan.
Men tomaterna växte och gav en helt ok skörd med tanke på den dåliga sommaren. Någon riktig värme blev det aldrig så att det tog fart. Det som vi ska tänka på till nästa år är att ha fler självvattnande krukor. Nu blev det en mix med vanliga krukor för jag hade såklart en massa andra plantor jag ville ha i växthuset, gurkor, chili, melon m.m. Och jag har insett att jag inte ska tränga in så mycket på den lilla ytan. Eller så är det så att jag helt enkelt behöver ett större växthus … 🙂