Det har tagit tid och varit förknippat med en hel del vånda. Men nu har jag bestämt mig för att våga vara grå. Efter 15 år av envetet färgande av en kalufs som med åren blivit gråare och gråare så får det vara nog. De första åren räckte det att göra slingor lite då och då, men på senare tid så har det krävts färgning minst var sjätte vecka för att upprätthålla min naturliga mörkblonda hårfärg. Ja, min ursprungliga naturliga hårfärg alltså. Numera är min naturliga hårfärg grå. Det har varit realiteten ett bra tag, men jag har inte velat släppa fram den. Men i somras bestämde jag mig för att lägga av, lagom till 50-årsdagen. En avfärgningskur hos min frisör var de allra sista kemikalierna i mitt hår.
Hela sommaren har jag gått omkring med en närmast blond kalufs och fått massor med komplimanger för den. Jag har skrattat gott och förklarat att jag inte alls blonderat mig utan håller på att gråa till mig. I takt med att håret vuxit har jag blivit mera grå än blond och efter en rejäl stubbning senast hos frisören så har jag en ganska enhetlig grå färg. Och jag har börjat vänja mig, både vid min nya look och alla kommentarer, de flesta faktiskt positiva. Jag trivs riktigt bra med att vara grå, för det är ju bara på utsidan. Insidan är lika sprallig och färgglad som förut!
Och att slippa alla kemikalierna gör absolut ingenting!
Naturella Karin!